Blogg

En fiskemetods uppgång och fall!

Ibland överträffar vi sportfiskare oss själva. En nyupptäckt metod visar sig vara för effektiv för sitt eget bästa. Detta är en högst personlig reflektion av en mycket populär och otroligt effektiv fiskemetods uppgång och fall.

De flesta nya fiskemetoder som upptäcks är alltid bäst i början för att sedan avta i effektivitet efter ett tag. Det hör liksom till. Fisken lär sig och nyhetens behag avtar både för fisk och fiskare. Men frågan är om någon ny metod som har varit så otroligt effektiv till en början, blivit så mycket sämre på så kort tid som vertikalfisket efter gös.

I början av 2000-talet, strax efter att jerkfisket efter gädda nått sin kulmen så utvecklades en ny fiskemetod efter gös fram. Det var från början egentligen en känd holländsk sportfiskare som avslöjade en ny otroligt effektiv metod för att fånga gös. Han utklassade allt motstånd vid en lokal gösfisketävling i södra Sverige. Med på samma tävling var en känd svensk sportfiskejuornalist. Där och då föddes det svenska moderna vertikalfisket. Vertikalfisket gick ut på att man långsamt driftade av intressanta djupområden med en vertikalt fiskad jigg med ett relativt tungt jigghuvud. Gösarna visade sig fullkomligt älska dessa bottenstudsande gummijiggar. Denna metod gav till en början otroliga mängder med gös i alla storlekar där merparten var mindre fisk. Metoden förfinades sedan i flera steg fram till det att vår lokala superfiskare Klas Hagert själv började experimentera med att vertikalfiska i frivattnet på fisk som visade sig på ekolodet. Detta resulterade genast i sanslösa fångster som dåtidens gösfiskare inte ens vågat drömma om. Dagsfångster med 5-10 fiskar på över 5kg och toppfiskar på runt 8-9kg var inte ovanliga. Med ekolodets hjälp kunde man rikta in sig på stora individer och det pelagiska vertikalfisket var uppfunnet. Modern marinelektronik monterades på allt mer specialiserade sportfiskebåtar, nya spön och rullar togs fram tillsammans med en uppsjö av olika typer av vertikaljiggar. Gösfisket hade dessutom gått från att vara ett rent sommarfiske till ett fiske som nu kunde praktiseras året runt.

Fiske efter fisk som inte äter

Det hela går alltså ut på att man under dagtid, när gösen är inaktiv, med hjälp av ett ekolod letar upp enskilda individer som står stilla i frivattnet. Dessa fiskar är oftast inaktiva under dygnets ljusa timmar och äter således inte. Klas upptäckte snart att dessa fiskar ändå gick att lura till hugg genom att placera en förföriskt lockande jigg framför munnen på dem. Alla högg inte men många kunde helt enkelt inte låta bli att ta det lättfångade bytet. Att fiska efter fisk som inte äter är inte bara något som förekommer bland gösfiskare. Laxfisket i våra älvar är ett annat välkänt exempel. Jag har själv testat att fiska efter solbadande sutare under stilla sommardagar med stor framgång. En livlig mask har doppats ner några centimeter framför munnen på en vilande inaktiv sutare. Om man bara kan hålla masken stilla tillräckligt länge så suger den oftast i sig masken tillslut.

Resultatet av effektiva metoder och catch and release

Det som hände med det pelagiska vertikalfisket var att allt fler duktiga sportfiskare började upptäcka dess oerhörda effektivitet. Det gjorde att det blev allt hårdare fisketryck på de kända gössjöarna. Jag skulle nog våga mig på en gissning att så många som 3/4 eller rentav ännu fler, av de kända storgössjöarnas gösar över 4-5kg har varit uppe och vänt i en vertikalfiskebåt. Allt eftersom att fisketrycket ökade så minskade fångsterna. Gösarna som oftast återutsattes fanns kvar i vattnet men hade tillslut lärt sig läxan. Dom visste numera vad det innebar när en båt stannade till strax ovanför dem och en gummijigg släpptes ner. Det som förr varit så oemotståndligt förknippades nu istället med något obehagligt. Eftersom dom egentligen inte var inställda på att äta så valde dom nu istället att rata det lättfångade bytet. Vertikalfiskarna fick helt enkelt leta upp nya vatten för att lyckas igen. Många nya sjöar upptäcktes men alla gick samma öde till mötes. När de allra flesta kända och okända gössjöar nu har utsatts för det pelagiska vertikalfiskets framfart i några år så har den en gång så populära och effektiva fiskemetoden nu klingat av rejält och endast ett fåtal hängivna gösvertikalfiskare håller fortfarande igång. Det fångas fortfarande en del fin fisk på metoden men det är långt ifrån glansdagarna. Man kan väl ändå glädjas åt att de allra flesta som praktiserade den en gång så effektiva metoden var seriösa sportfiskare som värnade om bestånden och fisken så att fiskarna oftast fick simma tillbaka igen. Detta är nog något som dagens göstrollare och gösmetare håller med om. Sjöarna har ju faktiskt fortsatt att leverera storgös men nu med andra metoder och under gösens aktiva perioder.

Metoden lever ändå kvar

Vertikalfisket lever trots allt kvar fast det nu allt oftare är andra arter som är målet. Gädda, abborre, lake och inte minst röding är numera allt vanligare målarter för den hängivne vertikalfiskaren. Den stora skillnaden är att dessa arter fiskas efter när dom är mer eller mindre aktiva. Detta innebär dock att dom är lite svårare att parkera över med båten än vad som är fallet med stillastående inaktiva gösar. Just därför så tror jag inte att detta fiske löper samma risk att bli mindre effektivt. Aktiv fisk drivs mer av födosökande instinkter och kanske därför inte har lika lätt att koppla ihop yttre omständigheter med obehagliga upplevelser.

Vem vet, kanske kommer det en ny gösvertikalfiskeera om ett antal år när dagens smågösar växt upp utan att ha utsatts för vertikalfiske. Eller så kanske det upptäcks en ny ännu effektivare metod!

/Fredrik